Tvingas riva uteplats som  enda boende

Barbro Sundström i Skellefteå tvingas, tillsammans med sin dotter som är delägare i bostadsrätten i Riksbyggens Brf Torpet med 247 lägenheter, riva och bygga om en tillbyggd uteplats efter ett beslut i den lokala tingsrätten.

Detta trots att flera andra boende har liknande och även större altaner, trots att hon begärt föreningens tillstånd, som man ska, och trots att hon fått bygglov i motsats till några av de andra medlemmarna. Tre särskilt stora altaner sträcker sig ner mot tillbyggda förråd, som uppförts med föreningens godkännande, men utan bygglov.

I och med att Länsstyrelsen senare reviderade sin plan för området, kan kommunen komma att granska uteblivna bygglov, som dock kan godkännas i efterhand. Alla utom Barbros. Där säger föreningen blankt nej!

Hon sökte bygglov för sitt altandäck, som också senare var tänkt att glasas in, och när hon fick det godkänt av kommunen satte hon och dottern helt enkelt igång projektet. Barbro hade frågat grannarna, som skriftligt intygade att de inte hade några invändningar, och i och med att tre boende längre bort också hade byggt uteplatser som sträckte sig 5-6 meter utanför själva bostaden, var de säkra på att föreningen inte skulle vara emot det hela. Men det skulle visa sig vara ett misstag.

När vi köpte lägenheten fanns redan en uteplats inritad i lägenhetsbeskrivningen, men utan mått. Vi gick runt och tittade på de andra lösningarna och läste vad stadgarna säger om våra rättigheter, säger Barbro Sundström.

Hon och dottern kontaktade föreningens representant hos Riksbyggen, som hjälpte dem med en ritning med förråd och inglasat trädäck som sträckte sig 4,5 meter ut från husets fasad. Storleken var anpassad för att en inglasning också skulle få plats om den blev godkänd.

Ritningarna visades upp för grannarna som intygade att de inte hade något att erinra mot bygget.

Allt lämnades in till föreningen med en begäran om styrelsens tillstånd, som dock uteblev. Inget besked kom – varken ja eller nej – trots att styrelsen haft flera sammanträden under tiden. En konflikt med föreningen seglade upp, som blev större och djupare ju längre tiden gick.

Då vände sig Barbro till Riksbyggens ledamot i styrelsen för att fråga hur ärendet låg till. Hon fick svaret att däcket och förrådet kunde hon bygga, men inglasningen måste hon vänta med.

-Men att han sagt så tog han senare tillbaka. Nu säger han att han inte längre minns. Då gick vi till kommunens handläggare som sa samma sak, att vi kunde bygga trädäcket och förrådet, men att bygglov för inglasning fortfarande saknades.

Därefter trappades konflikten upp. Grannarna tog tillbaka sitt skriftliga godkännande och ville bara gå med på en 3 meter lång utbyggnad, efter påtryckningar från föreningen menar Barbro Sundström

-Då gjorde vi om ritningarna så gott det gick för att tillgodose önskemålen. Men vi började ändå bygga trädäcket på 4,5 meter eftersom det inte krävde bygglov, säger hon.

När däcket stod färdigt bad de föreningens vice ordförande komma och inspektera.

-Men bara några minuter senare ringde ordföranden och meddelade att vi måste avbryta bygget. När han kom tillbaka från sin semester var han rasande och sa att vi måste riva allt. Vi hade inte rätt till en millimeter mark. Vi skulle minsann få lära oss att vänta!

Barbro skrev till styrelsen med en begäran och vädjan om att de måste ta sitt ansvar och svara på deras begäran, men fick fortfarande inget regelrätt besked. Eftersom tiden bara gick utan att man hörde något från styrelsen begärde de istället medling i hyresnämnden - men fick kalla handen. Föreningen ville inte ställa upp. På närmast följande sammanträde beslutade dock styrelsen att godkänna en altan som sträcker sig 3 meter från byggnadens fasad, men varken förråd utanför eller inglasning accepterades.  Hyresnämndens ordförande ringde upp och meddelade att eftersom föreningen nu fattat ett beslut fanns inte längre något behov av ett medlingsmöte.

Barbro vägrade dock att ge med sig.

-Föreningen påstår att de har en 3-metersregel. Men den beslutade styrelsen om och införde först ett år efter att vi ansökt om godkännande för vår altan. Informationen som finns på hemsidan nu stod inte där från början, säger Barbro.

Med stöd av denna retroaktiva policy stämde föreningen istället sina två medlemmar vid tingsrätten - och vann. Enligt domen i Skellefteå Tingsrätt måste altanen rivas ner till 3 meters längd, samtidigt som mor och dotter får betala föreningens rättegångskostnader på cirka 160.000 kronor.  Tingsrätten menar att de två visserligen har särbehandlats till viss del, men att de andra och större uteplatserna ligger så till att marken inte kan utnyttjas av andra boende.   En fjärde uteplats, som också är större, har beviljats av styrelsen för att innehavaren är handikappad och sitter i rullstol.

Av dessa skäl har föreningen inte frångått likhetsprincipen, enligt tingsrätten. Barbro måste därför riva och bygga om sin altan från grunden och utan att kunna glasa in den. Domen är ytterligare ett exempel på föreningens rätt att bestämma över sin mark och att likhetsprincipen inte alltid innebär att alla alltid till varje pris måste behandlas lika. Det beror på omständigheterna från fall till fall.  Och ett beviljat bygglov innebär inget. Föreningens godkännande krävs för att en önskad åtgärd ska kunna genomföras.